Saknaden

Äntligen! Idag kommer mina pojkar till mig igen, eller åtminstone två utav dem, de två stora. De har varit en vecka på Saltö utanför Strömstad med sin pappa och nu ville min lille stanna kvar ytterligare en vecka med sin farmor och farfar.

 Han messade mig tidigare i veckan och frågade om han fick det.  Ja, vad svarar man på det - självklart att han får det om han vill och då har de varit med sin pappa i två hela veckor och det blir nu ytterligare en hel vecka till utan att jag ser min minste son. Så länge har jag aldrig varit utan honom, ja jag brukar inte ens vara utan mina barn i två hela veckor heller. Vi brukar köra på varannan vecka även under semestern.

 Men just denna semestern bestämde jag mig för att åka utomlands med pojkarna i två veckor (till Spanien) istället för en vecka och jag måste säga att en vecka är alldeles för kort tid när man reser utomlands. Ibland får man ju bara 5 dagar då första och sista dagen blir resedagar, så jag tyckte två veckor var helt perfekt. Då blev det ingen stress med att hinna med allt, hinna se lite också och inte bara sola och bada.
 Kan det vara så att det nuförtiden bara är föräldrarna som saknar sina barn och inte både ock? Barnen har ju blivit stora, ja herregud, min stora grabb ska börja gymnasiet i höst. Hur kan åren gå så fort?
Vilken tur ändå att man lever i en teknisk värld så man kan ringa, messa och chatta med sina barn när man inte har dem boendes hos sig. Men det blir mest en envägskommunikation då svaren oftast ser ut så här: -Aa. Och så ställer man en ny fråga och får svaret: -Aa. Nåja, man får väl nöja sig med det......

/ Åsa.