Jag blir illa berörd....

Jag vet inte hur många gånger jag förlägger min mobil här hemma i lägenheten och efter att frustrerat ha vankat fram och tillbaka på alla tänkbara ställen så får jag ta min hemtelefon (ja, jag är en av få personer som tydligen har kvar hemtelefon ett tag till, hihi...) och ringa upp min mobil. Som tur är så har jag den alltid med ljud på :)


Idag har jag och en kollega varit på en föreläsning i stan, den var verkligen värd att höra. Vi blev båda två väldigt inspirerade och fick med oss en massa matnyttigt att återberätta för våra kollegor.
Vi åkte spårvagn dit och tillbaka och på ditvägen var det spårvagnskontroll, alla i vagnen hade betald biljett, bra.

När vi skulle åka tillbaka till Hisingen igen såg vi 6:ans spårvagn och vi hoppade självklart på den. Sedan sitter vi och småpratar och efter ett tag märker vi att den har åkt en helt annan väg - åh, så typiskt. Vi som hade bråttom tillbaka till jobbet. Vi fick snabbt hoppa av vid nästa hållplats och ta en annan vagn tillbaka och förlorade säkert en kvar på detta. Vilket gjorde att vi fick typ en kvarts rast istället för en halvtimme innan vi skulle ha barngrupp på e.m
När vi satte oss ner i den vagnen satt vi knappt 30 sekunder sedan var vi tvungna att flytta på oss då en man framför oss stank något fruktansvärt illa, en man som nog inte har duschat på jag vet inte hur många år. Det luktade i hela vagnen och när han några hållplatser senare klev av så kände man stanken som kom trots att vi satt flera rader bort från dörrarna. Man blir väldigt illa berörd över att det ska behöva vara så här.

Samma sak med den man jag såg häromdan som hade otroligt trasiga byxor och när jag tittade ner på skorna höll de knappt ihop. Ena skon var nog hela sulan borta, då han i princip gick barfota, och det regnade. Jag önskade att jag stannade och frågade honom vilken storlek han har på fötterna och hoppades att någon v mina söners extra skor som de aldrig använder och som bara ligger i garderoben oanvända, skulle passa mannen. Men jag hade lite bråttom och frågade honom aldrig, det kan jag tänka på idag. Så bråttom borde man inte ha, hade jag vridit tillbaka tiden skulle jag frågat och sedan bett om att få träffa honom igen för att ge honom ett par skor. Att se människor om inte ens har skor att gå på gör mig illa till mods, så här ska det inte heller behöva vara.....