Jag har länge funderat på om jag ska återuppta mitt bloggande. Jag har inte skrivit på över ett år, vilket dels berott på att tiden inte funnits och annat har prioriterats.
Nu vill jag börja skriva igen och jag kan inte ignorera den största sorgen som hänt sista året och inte nämna något om det i min blogg.
Livet är inte rättvist - livet är väldigt orättvist!
Det är svårt att veta hur mycket man ska skriva och vad man ska lämna ut offentligt och inte.
Jag tänker att de som är intresserade av det jag skriver, vet vad som hänt för drygt 3 månader sedan och det är nog ni som också läser mina inlägg. Andra som inte känner mig scrollar nog vidare i sitt facebok-flödande. För visst har man en hel del facebook-vänner som man egentligen inte känner så bra och vänner som man känt i hela sitt liv och allt däremellan.
Nåväl, den tragedi som hände under detta året är att min älskade lillasyster lämnade oss den 6 juni. Ja, ni läste rätt, på självaste nationaldagen. Så varje år när vår nationaldag ska firas kommer jag alltid att minnas min syster Sofia istället. Nu firas inte nationaldagen speciellt mycket här i Sverige, men visst uppmärksammas dagen i alla fall.
För er som inte vet vad som hände min syster så dog hon inte av covid-19 utan av en hjärnblödning. Hon hade diabetes typ 1, vilket hon haft i 33 år, sedan hon var 15 år gammal. Jag tror att det är väldigt svårt att få sjukdomen som tonåring, det är så mycket annat som händer under tonårsperioden. Kanske hade det varit lättare att få sjukdomen som litet barn eller som vuxen. Som tonåring är man nog inte fullt medveten om de konsekvenser som kan bli om man inte kan hålla sockernivån på en lagom nivå, vilket jag förstått är svårt att hålla för alla diabetiker.
Livet är inte rättvist, vissa drabbas mer än andra av sorger och bedrövelser. Som min syster. Diabetes syns inte utanpå men kan ge många biverkningar. För att inte lägga ut allt så kan jag nämna att hon i år påbörjade ännu en dialysbehandling för att få ytterligare en njurtransplantation. Hennes första njure fick hon 2008 och den höll i 12 år.
Jag måste också tillägga hur viktigt jag tycker det är att nämna för sina nära och kära att man är villig att donera sina organ, om det skulle bli aktuellt. Jag blir gärna donator om det skulle rädda andra människors liv.
Förutom att Sofia påbörjade dialysbehandling så hade hon tidigare år råkat ut för två olika stroke. När hon nu fick en hjärnblödning, vilket ofta är värre än stroke, så klarade hennes kropp inte av att återhämta sig från denna.
Tiden efter har ändå gått fort, jag, vår mamma och Sofias sambo har kommit varandra mycket närmare och vi har tät kontakt. Vi har stöttat varandra i vår sorg och träffas ganska ofta.
Sofias begravningen var väldigt fin. Då det nu är corona-tider så hade vi en mindre begravning, vi hade fina låtar som spelades, jag höll ett minnestal där jag bl a pratade om min och Sofias uppväxt, om hennes många spännande resor hon gjorde med Christer, hennes sambo m.m. Dock har jag fortfarande svårt att lyssna på de låtar som vi hade på begravningen, om de spelas på radion så byter jag direkt kanal. Kanske kan jag lyssna på dem om flera år, men nu är det fortfarande svårt.
Tanken här var att inte skriva så mycket om just denna händelse men det är svårt att skriva detta mer kortfattat och det är dessutom skönt att få skriva av sig. Det är terapi att kunna bearbeta sorgen på olika sätt, att minnas, se på gamla foton, prata med mamma och Christer och nu genom att få skriva lite om sina tankar och funderingar.
Livet är inte rättvist.......
