Till minne av min lillasyster

Så kom ännu en dag då jag minns min lillasyster lite extra. Idag är hennes födelsedag och hon skulle fyllt 51 år. Hon fick leva tills hon blev 48 år, så nu har det gått 2 1/2 år sedan hon gick bort, mitt i början av pandemin. Hon dog dock inte av covid utan av en hjärnblödning. Kanske spelade coviden en roll ändå då hon isolerade sig för säkerhets skull emot pandemin, så hon var mest hemma i 3 månader och en orsak till hjärnblödning är stillasittande och inaktivitet. Hon hade haft två stroke innan dess också. Sedan är det nog kopplat till hennes svåra diabetes. Hon inväntade att få en andra njurtransplantation. Den första njuren hon fick hade hon rätt länge, tror det var i 10-12 år. Nog om ledsamheter nu, jag vill minnas henne som den glada och goa syster som hon alltid var. Hon höll alltid humöret uppe trots allt hon var med om, bla var hon i slutet nära mot blindhet, hon såg otroligt dåligt. Sofia och jag träffades inte jätteofta vilket delvis beror på att vi bodde 16-17 mil ifrån varandra, men när vi träffades var det alltid roligt. Vi pratades vid i telefon oftare istället. Saknar henne och saknar att ha ett syskon. Vänner i all ära, men det är ett visst band att vara systrar. Man kommer alltid att ha varandra. När jag tänker på Sofia tänker jag mest på allt vi gjorde tillsammans under vår uppväxt i Tibro. Jag bodde i Tibro tills jag nästan fyllde 18 år, sedan flyttade jag hemifrån, först ner till Jönköping där jag studerade på Lärarhögskolan. Sen blev det Göteborg och här lär jag nog stanna resten av livet. Idag är min mamma, hennes man och Sofias sambo Christer vid kyrkogården hos Sofia. Hade det varit närmare dit och bättre väder hade jag följt med men nu skriver jag ett minnes-inlägg här på min blogg istället. Vila i frid kära syster! Idag blev det inga foton, försökte lägga in det men det strulade, så jag får välja att bara lägga ut text.